Syntetgummier

Syntetgummier är elastomerer som tillverkas genom polymerisering av organiska monomerer och används som ersättning för naturgummi i många produkter. De bildar en bred grupp material där egenskaperna styrs av monomererna och polymeriseringen. De produceras huvudsakligen från fossila råvaror och kan tillverkas i olika processer, såsom emulsion- eller lösningspolymerisation.

Deras utveckling präglades av 1900-talet och särskilt av behoven som uppstod under krigstidernas försörjningssvårigheter. Bland tidiga kommersiella syntetgummier finns nitrilgummi (NBR), styren-butadienrubber (SBR) och neopren (kloroprenrubber). Neopren introducerades av DuPont i början av 1930-talet; senare kom EPDM och andra familjer att följa. Syntetgummi erbjöd ofta bättre kemikalie- och temperaturtålighet än naturgummi i många applikationer.

Viktiga syntetgummikategorier är SBR, NBR, BR (polybutadien), EPDM, neopren, silikonrubber och fluorrubber (FKM). De har varierande egenskaper: hög slitstyrka, kemikalieresistens, temperaturtålighet och åldringsbeständighet. Vissa typer används främst i däck och tätningar, medan andra lämpar sig för medicinska eller livsmedelsrelaterade tillämpningar. De bearbetas ofta genom vulkanisering för att ge förbättrade mekaniska egenskaper.

Tillverkningen och användningen av syntetgummier påverkar energianvändning och råvaruförsörjning; livscykel- och återvinningsaspekter blir allt viktigare. Recyclingen varierar mellan olika typer, och utvecklingen inkluderar processer som devulkanisering och återvinning av gummimaterial. Vanliga användningsområden inkluderar däck, tätningar, slangar, remmar och olika medicinska eller tekniska produkter.