Självrapportering

Självrapportering är en metod där personer själva lämnar uppgifter om sina erfarenheter, beteenden, symtom eller livssituationer. Informationen kan lämnas genom enkäter, intervjuer, dagböcker eller digitala verktyg och används ofta i forsknings- och vårdkontexter för att få insikter om subjektiva aspekter som inte alltid kan observeras direkt.

Vanliga metoder och instrument inkluderar standardiserade frågeformulär, patientrapporterade utfalletsmått (PROMs), Likertskalor och dagboks-/ekologiska momentanska bedömningar. Data kan samlas in på papper, online eller via mobilappar och kan vara tvärsnitts- eller longitudinella i sin design.

Användningsområden och fördelar består i att få direkt insikt i individers upplevelser av tillstånd, smärta, livskvalitet, funktion och beteenden. Självrapportering är ofta kostnadseffektiv, skalar väl och kan komplettera objektiva mått i klinisk forskning, folkhälsa, psykiatri och utbildning.

Begränsningar inkluderar risk för felkällor som minnesbias, social önskvärdhet, rapporteringsmisstag och varierande tolkningsramar. Lättlästhet, språkbarriärer och kulturella skillnader kan påverka giltighet och reliabilitet. Hantering av saknade uppgifter samt säkring av likvärdighet över olika grupper kräver metodisk omtanke. Kulturell anpassning och översättningar kräver psykometrisk validering.

Etiska överväganden är centrala: informerat samtycke, integritet och dataskydd. Självrapportering används ofta tillsammans med objektiva data för att bygga en mer heltäckande bild, särskilt inom hälso- och sjukvård samt socialforskning.