Siloxanenheter

Siloxanenheter, eller silik(oxan)heter, är strukturella enheter inom silikoner som består av en central silikonskiva (SiO4) kopplad med olika substituenter. Varje enhet innehåller ett silikonskivatom (Si) bundet till fyra syreatomer i tetraeder, varav två syreatomer är delade med andra silikonskivor och de två återstående syreatomerna har olika substituenter som oftast är alkyll- eller aromatiska grupper. Ekvation för en enkel siloxan är SiO2R2 där R representerar substituenter.

Den kemiska strukturen ger siloxanenheter hög flexibilitet och låg brännbarthet, samt en positiv påverkan på neutralitet mot oljor och vatten. Den tunga halogenmängden i silicium och syreatomerna gör att de ofta används som blandningsmedel eller stabiliseringsmedel i polymersystem. Silikoner som innehåller siloxanenheter kan optimeras för varor som kräver hög temperaturbeständighet, låg grad av viskoelasticitet eller hög isolerande förmåga.

Användningsområden inkluderar livsmedelsförpackningar, medicinsk utrustning, hushållsartiklar, motorflygolymer, elektroniska skärmar och högpresterande färgprodukter. Siloxanenheter är även grundläggande strukturblock i så kallade polysilylen, ett type polymerkindling som kan byggas av flera ben.

Miljö- och hälsorelaterade frågor kring siloxanenheter har växt i takt med deras utbredning. De kan vara svårnedbrytbara i naturen och vissa är inspelade i vattenkällor. Nya forskningsresultat analyserar deras bioaccumulation, och vissa länder har börjat begränsa användningen av vissa siloxanformer i konsumentprodukter.

Framöver väntas en ökad roll för miljövänliga siloxanenheter i industriella processer. Ingeniörer och forskare undersöker just nu alternativa substituenter som kan minska miljöpåverkan utan att förlora de fysikaliska fördelarna.