Silikoner

Silikoner, eller silikonbaserade polymerer, är en bred grupp syntetiska ämnen som består av en ryggrad av kisel–syre (Si–O–Si) med olika organiska sidogrupper. Den vanligaste strukturen är polysiloxaner, där kedjorna kan vara linjära eller förgrenade och korsbindningar ger elastiska eller styvare material beroende på användning. Genom variation av kedjelängder, sidogrupper och korsbindningar finns silikonmaterial med mycket olika egenskaper, från vätskor till mjuka gummi och hårda hartser.

Silikoner kännetecknas av hög temperaturtålighet, kemisk inerthet och låg ytspänning. De har ofta god isoleringsförmåga, tålighet mot vatten och vissa kemikalier samt låg friktion. Beroende på uppbyggnad kan de vara mjuka elastomerer, vätskor eller hårda hartser. De är vanligt förekommande i medicinska, industriella och konsumentprodukter.

Användningar är breda: silikonoljor och vätskor används som smörjmedel och kylmedel; silikonelastomerer används som tätningar, slangar och stötdämpare; silikonhartser används i lacker, färger och elektronikpackningar. Inom medicin används vissa silikonprodukter som biokompatibla implantat och medicinska slangar; inom kosmetika och livsmedelsutrustning uppskattas stabiliteten och säkerheten.

Tillverkning innehåller hydrolys och kondensation av klorsilaner eller alkoxysilanes, följt av polymerisation och eventuellt korslänkning. Silikoner är vanligtvis mycket stabila och långlivade i miljön, vilket innebär att avfallshantering och återvinning är viktiga frågor. Regler varierar mellan tillämpningar; många silikonprodukter klassificeras som säkra i kontakt med livsmedel eller medicinska applikationer, men specifika användningar följer lagstiftning och standarder.