Sigmagränser

Sigmagränser är de gränser som definieras i förhållande till standardavvikelsen (sigma) från medelvärdet i en statistisk fördelning. Begreppet används främst inom normalfördelningen där medelvärdet mu och standardavvikelsen sigma bestämmer de intervall där data förväntas återfinnas. De vanligaste gränserna är 1-sigma, 2-sigma och 3-sigma: mu ± sigma, mu ± 2 sigma och mu ± 3 sigma. Enligt den så kallade 68–95–99,7-regeln omfattar ungefär 68 procent av observationerna inom 1-sigma, cirka 95 procent inom 2-sigma och cirka 99,7 procent inom 3-sigma i en korrekt modellerad normalfördelning.

Användning: Sigmagränser används för att beskriva variation i mätningar, sätta kontrollgränser i kvalitetskontroll och bedöma avvikande värden (outliers). Inom Six Sigma-arbetet används ofta mål som syftar till att minimera variationen, där processens resultat strävar efter att ligga inom flera sigma från målvärdet. I kontrollscheman sätts övre och nedre kontrollgräns motsvarande mu ± 3 sigma för att upptäcka osannolik variation och signalera behov av åtgärder.

Begränsningar: Begreppet bygger på antaganden om normalfördelning och oberoende observationer. Om data är snedfördelade eller innehåller många outliers kan sigma-baserade gränser ge missvisande bedömningar. Sigmagränser är därför verktyg som bör tolkas i sammanhanget och kompletteras med andra mått och kvalitets-/relevant kontext.