Sammanhållandesjälvhäftande

Sammanhållandesjälvhäftande, i svenskt sammanhang, beskriver självklistrande system vars främsta funktion är att binda ihop två material utan mekaniska fästen. Det rör sig ofta om ytor som förses med en självhäftande hinna (ofta en press- eller tryckkänslig film) som reagerar när den pressas mot en annan yta och därigenom skapar en sammanhållande bindning. Termen används särskilt inom emballage, etikettering och olika typer av montage där snabb applicering och nätverkslös fäste önskas.

Hur det fungerar: ett bärmaterial bär vanligtvis en självhäftande avsiktlig beläggning. När ytorna kommer i kontakt med varandra och pressas uppstår våtning av adhesivet mot substratet, vilket bildar en adhesion. Den sammanhållande styrkan beror på adhesivets egen kohesion i kombination med ytans energi, renhet och struktur. Viktiga mått är bindstyrka, parial peak, ev. skjuvstyrka och möjligheten till återtagnande eller permanenta fästen. Vanliga substrat inkluderar papper, trä, metall, plast och glas. Vanliga adhesivkemier är akryl-, beta-syn eller silikonbaserade produkter; produkter klassificeras ofta som permanent eller avtagbar, beroende på avsikt.

Användningsområden: emballage- och kartongfästningar, etiketter och labelbacks, dubbelklistrade band för montagesyfte, medicinska enheter samt bil- och elektronikkomponenter där ytsäker bindning krävs.

Fördelar och begränsningar: snabb applikation, ren process och inga vätskor i fästen, men fäste kan vara beroende av ytjämnhet och ytenergi. Temperatur, fukt och åldring påverkar prestanda och kan kräva ytbehandling eller primer.