Saltspridningen

Saltspridningen är en vinterunderhållsåtgärd där salt används för att sänka fryspunkten och motverka is och halka på trafikerade vägar. Målet är att öka vägytans friktion och därmed förbättra trafiksäkerheten samt underlätta framkomligheten under snö- och ismånader. Den vanligaste produkten är natriumklorid (koksalt), oftast som krossat bergsalt eller som lösningar. Andra salter som används i mindre omfattning är kalciumsalter eller magnesiumklorid, samt blandningar och färdiga brines.

Metoderna inkluderar spridning av salt i fast form eller i lösning. För att öka verkningsgraden används ofta pre-wetting, det vill säga saltet fuktas innan spridning. Brines tillverkas på depåer och sprids med fordon som är utrustade med spridare. Skillnaden mellan anti-icing (spridning innan is bildas) och de-icing (efter att is eller snö har lagts) är central i planeringen.

Effektiviteten beror på temperatur, snötäcke och väderförhållanden och är generellt god ner till cirka −6 till −9 °C för natriumklorid, med sämre verkan vid lägre temperaturer. Vid mycket kalla dagar används ofta kompletterande åtgärder som sand eller mekanisk plogning, eller alternativa salter. Användningen kan innebära miljö- och hälsorisker: salt kan orsaka korrosion på fordon och beläggningar, och spridning kan påverka mark, vegetation och närliggande vattenmiljöer. Därför följs ofta miljöhänsyn och lokala riktlinjer vid beslut om spridning.

Saltspridningen är en central del av väghållningen i många kalltempererade länder, särskilt i Norden, och regleras av regionala väghållningsmyndigheter. Planering och uppföljning av spridningsrutter, utrustningens underhåll och miljöåtgärder sker ofta i samverkan mellan kommuner, entreprenörer och trafiksäkerhetsmyndigheter.