SGMLbaserade

SGMLbaserade beskriver dokument, system eller markup-språk som bygger på SGML, Standard Generalized Markup Language. I en SGMLbaserad miljö definieras strukturen av ett markup-språk vanligtvis med en DTD — en dokumenttypdefinition — som anger vilka element som får förekomma, i vilken ordning och vilka attribut de har. Själva dokumentet innehåller markup som berättar hur innehållet skall tolkas, medan SGML‑parsern ansvarar för att verifiera att dokumentet följer DTD:n och för att producera en viss presentation eller transformering.

Historiskt var SGML ett brett använt standard för teknisk dokumentation, standarder och offentliga publikationer. ISO 8879:1986 definierade SGML, och i slutet av 1990-talet var SGML ett viktigt verktyg i stora publiceringsflöden. SGML är mycket kraftfullt och flexibelt, men också komplext; fördelarna är stöd för komplexa dokumentstrukturer, flerspråkighet och robusta referensmekanismer, nackdelarna är inlärningskurvan och behovet av specialiserade verktyg.

XML, som förenklade SGMLs idéer, utvecklades som ett enklare, mer vänligt alternativ och har sedan dess blivit de facto-standard för webben och modern dokumenthantering. Många SGML-baserade standarder och dokumentationsprojekt har migrerats till XML eller fått nya versioner i XML. Trots det används SGMLbaserade system fortfarande i vissa arkiv-, biblioteks- och publiceringsmiljöer där etablerade arbetsflöden, DTD-baserad kontroll och omfattande tidigare innehåll ska bevaras.

Exempel på SGMLbaserade språk och standarder inkluderar DocBook (ursprungligen SGML, med senare XML-versioner) och TEI, samt vissa industristandarder och offentliga publikationsformat. En SGMLbaserad lösning kräver ofta en anpassad parser, samt verktyg för markup-skapande, validering mot DTD och olika transformationssteg såsom stylesheet-tekniker kopplade till SGML.