Receptorbindning

Receptorbindning är processen där ligander binder till specifika cellreceptorer. Liganter kan vara endogena signalmolekyler som neurotransmittorer och hormoner, eller exogena substanser som läkemedel. Bindningen är oftast reversibel och kännetecknas av specifitet och affinitet; receptorens struktur och ligands kemiska egenskaper avgör bindingsutfallet.

Receptorer finns på cellytan eller inne i cellen. Vanliga membranreceptorer är G-proteinkopplade receptorer (GPCR), jonkanalreceptorer och enzymkopplade receptorer, medan intracellulära receptorer ofta reglerar genuttryck vid lipidlösliga ligander. När en ligand binder aktiveras vanligtvis en signaltransduktionskaskad som leder till cellular respons, även om vissa binder direkt till jonkanaler eller enzymatiska domäner. Agonister aktiverar receptorernas funktion, antagonister blockerar den, och allosteriska modulatorer kan förändra affiniteten eller intrinsisk aktivitet.

Kinetik och affinitet beskrives med association rate kon och dissociation rate koff samt den uppnådda jämviktens dissociationskonstant Kd = koff/kon. Lägre Kd är högre affinitet. Receptoroccupancy kan approximeras av occupancy = [L]/([L]+Kd). Dos-respons-kurvor ger mått såsom EC50 och Emax.

Experimentellt används saturationsbindning och konkurrensbindning för att bestämma Bmax, Kd och Ki. Radioligandbindning och fluorescensbaserade metoder är vanliga. Förståelsen av receptorbindning är grundläggande inom farmakologi och läkemedelsutveckling.