Radiosignalsmottagning

Radiosignalsmottagning är processen att fånga radiovågor i olika frekvensband och omvandla dem till användbara elektriska signaler som kan återges som ljud, data eller bild. En mottagare tar emot, förstärker och filtrerar den svaga signalen via en antenn och en RF-front-end, demodulerar signalen och lämnar sedan ut en läsbar ljud- eller data-signal till högtalare, dator eller annan utrustning. Mottagare kan vara analoga eller digitala, och moderna system innefattar ofta programvarubaserad signalbehandling och mjukvarudefinierad radio (SDR).

Huvudkomponenterna i en radiosignalsmottagare inkluderar antenn, RF-förstärkare, bandpassfilter, lokaloscillator, mellanfrekvenssteg eller direktomvandling, samt demodulator och utgångssignal. Olika modulationsformer kräver olika demodulationstekniker: amplitudmodulation (AM), frekvensmodulation (FM), fasmodulation (PM) och telegrafisk SSB; digitala modulationer som FSK, PSK och QAM används i moderna kommunikationssystem. SDR-mottagare möjliggör programvarubaserad demodulation och flexibel anpassning till olika kommunikationsstandards.

Frekvensband och spridning påverkar mottagningens möjligheter. Lågliga och medeldistansband (LF/MF/HF) gynnas av ionosfärisk reflektion, medan VHF och UHF i större utsträckning kräver direktsikt eller reläer och är känsliga för multipath. Antennens typ och placering, samt miljöfaktorer som brus och störningar, avgör mottagarkänslighet och utgångens kvalitet. Regulatoriska krav och spektrumallokeringar påverkar vilka tjänster som får användas och hur utrustningen får uppgraderas. Användningsområden omfattar broadcasting, amatörradio, offentliga säkerhetstjänster och olika kommunikationssystem.