Plöjning

Plöjning är en form av jordbearbetning där markens övre skikt vänds för att skapa en jämn och lucker jordmåne som lämpar sig för sådd och gödsling. Traditionellt används en plog som dras av djur eller av maskinell kraft. Genom upp- och nedvändning blandas växtrester med jord, vilket underlättar ogräsbekämpning och vatteninfiltration, men processen kan även bryta ner jordstrukturen och öka risken för erosion om den utförs felaktigt.

Historiskt har plöjning spelat en central roll i jordbruket sedan antiken. Tidiga plogar förekom i Mesopotamien och Kina, och tekniken spreds genom Europa under medeltiden. Mekaniseringen ökade under 1800- och 1900-talen med starkare järn- och ståldelar och åkdrivna maskiner. Utvecklingen av breda moldboardplogar och senare system för jordbearbetning bidrog till snabbare arbets­takt och större åkermark.

Det finns flera plögmodeller. Moldboardplog vänder jorden så att ytskiktet hamnar under, vilket ofta blandar växtrester och förbättrar jordstrukturen. Chiselplog bryter upp kompakt mark utan full inversion och används ofta för att bevara skiktet och minska erosion. Diskplog skär genom jorden med skivor och används i särskilda förhållanden. Plöjningsdjupet varierar vanligtvis mellan cirka 15 och 25 centimeter beroende på jordart, fukt och gröda. En coulter (en skärande skiva) följer ofta före plogen för att skära igenom ytan och minska ogräsväxten.

Miljö och jordbrukstrender: under de senaste decennierna har reducerad jordbearbetning och no-till blivit allt vanligare för att bevara jordens struktur, minska erosion och spara kolförråd. I sådana system används färre djupa plöjningar, medan plöjning fortfarande används i vissa jordar där ogräsbekämpning och infiltration krävs men kräver noggrann planering med hänsyn till markförhållanden och klimat.

Se även jordbearbetning och jordbruksteknik.