Osmolariteten

Osmolaritet är ett mått på den totala koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar i en lösning. Den anges vanligtvis som osmolaritet i osmolar per liter lösning (Osm/L) eller i milliosmoler per liter (mOsm/L). I biologiska sammanhang används oftare osmolalitet som ett närmevärde, eftersom det är enklare att mäta i kroppsvätskor. Osmolaritet beräknas som summan av varje ämnes koncentration multiplicerad med dess dissociationsfaktor (van't Hoff-faktor): osmolaritet ≈ Σ c_i × i.

Vanliga bidragande ämnen är natriumtransportörer som Na+ och Cl−, glukos och urea. NaCl dissocierar i två partiklar, så i ≈ 2. Glukos och urea bidrar ungefär med en partikel per molekyl (i ≈ 1). Kroppens plasmanosmolaritet ligger vanligtvis i området cirka 275–295 mOsm/L.

Osmolaritet är relaterad till osmolalitet och till tonicitetsbegreppet. Osmolariteten anger det totala antalet partiklar, medan toniciteten beskriver hur vatten rör sig över cellmembranet under olika membranpermeabilitetsförhållanden. Höga osmolariteter drar vatten ut ur celler; låga osmolariteter får vatten att strömma in. Vätskebalansen regleras bland annat av hypothalamus, törst och antidiuretiskt hormon, medan njurarna justerar urinens koncentration.

Mätning och klinik: Osmolalitet mäts ofta direkt med osmolometer. Beräknad osmolalitet kan uppskattas med formeln: osmolalitet ≈ 2[Na+] + glukos/18 + BUN/2,8, där värdena ges i lämpliga enheter. Osmolgap används för att upptäcka tillskott av substanser som alkoholer eller toxiner. Inom medicin används begrepp isotoni, hypertoni och hypotoni i samband med vätsketerapi.