Ordordning

Ordordning, eller ordföljd, är hur orden i en sats placeras i förhållande till varandra. Den anger vanligtvis hur subjekt, verb och objekt placeras, men omfattar också andra satsdelar som adverbial, adjektiv och prepositioner. Inom språkvetenskapen används ordordning som ett centralt kännetecken på syntax och som ett sätt att jämföra språk.

De vanligaste grundläggande ordningsmönstren är SVO (subjekt–verb–objekt), SOV (subjekt–objekt–verb) och VSO (verb–subjekt–objekt). Mindre vanliga men dokumenterade mönster finns också, såsom VOS, OSV och OVS. Omständigheter som böjningssystem eller kasusmarkering kan låta ordningen vara flexibel eftersom grammatisk funktion markeras av ändelser snarare än ordning; i sådana språk är betydelsen ofta tydligare trots variationen.

Ordordningen påverkas också av informationstruktur: fokus, tema eller frågesättning kan leda till förändringar. I frågor används ofta inversion av satsdelar eller hjälpverb, till exempel svenska “Kommer du imorgon?” jämfört med utsagan “Du kommer imorgon.” I andra språk kan partikelverb eller andra konstruktioner användas.

Sammanfattningsvis är ordordningen en viktig del av hur meningar byggs upp och hur betydelse och fokus kommuniceras i olika språk. Den förknippas med språktypologi, syntaktiska regler och samspelar ofta med andra grammatiska markörer.