Myndighetsbehörighet

Myndighetsbehörighet är den rättsliga befogenhet som en offentlig myndighet har att fatta beslut och vidta åtgärder som är bindande för medborgare, företag och andra myndigheter. Befogenheten är begränsad till ett visst sakområde och till en viss geografisk eller personalbaserad räckvidd, och den kräver stöd i lag eller förordning.

Den rättsliga grunden för myndighetsbehörigheten finns i grundlagen, lagar och förordningar samt i delegeringsbeslut där en högre myndighet eller riksdagen överlåter myndighetsutövning till en annan myndighet eller enhet. Delegerad myndighetsutövning innebär att beslut i en fråga kan tas av en underordnad eller lokal myndighet inom de villkor som uppställs i delegeringen.

Exempel på områden där myndighetsbehörighet ofta används är bygglov och plan- och byggärenden, miljötillstånd, socialtjänstens biståndsbeslut, utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor, samt skattemässiga eller kontrollåtgärder. Andra exempel är polisiära befogenheter och tillståndsutfärdanden som kräver laglig grund och förutsägbara kriterier.

Process och skyddsavtal är viktiga inslag i myndighetsutövningen. Besluten ska ha rättslig grund, vara motiverade och följa principer om tjänstemannaresonemang och proportionalitet. Överklagande av beslut sker vanligtvis i administrativa domstolar, och beslutens laglighet övervakas av tillsyns- och ombudsmannsinstitutioner.

Sammanfattningsvis beskriver myndighetsbehörighet vem som har rätt att besluta i specifika frågor, inom givna ramar och med rättssäker procedur, och hur maktutövningen är organiserad och kontrollerad.