Mikrocomputern

Mikrocomputern är en dator där centralprocessorn designas som en mikroprocessor på en eller få integrerade kretsar, runt vilken minne, lagring och in-/ut-enheter vanligtvis organiseras i standardiserade moduler. Denna arkitektur gör det möjligt att producera relativt billiga, kompakta datorer som kan användas i hemmet, i skolor och i små företag.

Mikrocomputerns utveckling tog fart på 1970-talet med kommersiella system som använde mikroprocessorer såsom Intel 8080, Zilog Z80 eller MOS Technology 6502. Exempel på tidiga mikrocomputersystem inkluderar Altair 8800 (1975), Apple II (1977), Commodore PET och TRS-80. Dessa maskiner kunde köra programvarusystem som CP/M och senare MS-DOS, och lade grunden för den personliga datorn.

En vanlig mikrocomputer består av en CPU, primärminne (RAM), permanent minne (ROM), lagring samt in-/ut-enheter som tangentbord, skärm och portar. Systemet kommunicerar via en buss eller gränssnitt som gör det möjligt att ansluta externa enheter och expansionskort. Under 1980-talet standardiserades PC-arkitekturen med IBM PC och dess kompatibler, vilket skapade ett gemensamt mjukvaruekosystem runt operativsystem som MS-DOS och senare Windows.

Idag används termen mikrocomputer i bred mening. Många persondatorer och arbetsstationer räknas som mikrocomputers, medan det också finns inbyggda mikrocontrollersystem och single-board computers som kör Linux eller andra operativsystem. Raspberry Pi är exempelvis en lågkostnads-SBC som fungerar som plattform för undervisning, utveckling och hobbyprojekt. Samma grundläggande koncept – en mikroprocessor som styrning, minne och I/O – återkommer i olika produkter.

---