Magnetiseringskraft

Magnetiseringskraft, ofta betecknad med H, är en vektorstorhet som beskriver det externa magnetfält som driver eller orsakar magnetisering i ett material. Den är en hjälpstorhet i den makroskopiska magnetismen och står i relation till magnetisering M och flödesdensiteten B genom formeln B = μ0(H + M). Enheten för magnetiseringskraft är ampere per meter (A/m).

Magnetiseringskraften uppstår framför allt från fria strömmar enligt Ampères lag. Till exempel i en lång spole som överför ett antal varv per längdenhet och ström I bildas ett H-fält inuti spolen med H ≈ nI, där n är varv per längdenhet. H beskriver således det fält som påverkar materialets dipoler och därmed orsakar magnetisering M. Skillnaden mellan H och B är central: B är flödesdensiteten, medan H är det externa magnetfält som påverkar magnetisering; M är den inbyggda magnetiseringen som uppstår i materialet.

I olika material uppvisar magnetiseringskraften olika beteende. Vid linjär, icke-ferromagnetisk materia följer M ungefär M = χm H och B = μ0(1+χm)H = μr μ0 H. Ferromagnetiska material visar däremot en icke-linjär, hysteretisk M–H-kurva där magnetiseringens tillstånd beror på tidigare exposure till H och kan uppnå mättnad. I praktiken används magnetiseringskraften i beräkningar av magnetiska kärnors egenskaper, transformatorer och elektromagneter samt i studier av materialets magnetiska respons. I svenska sammanhang används ofta termen magnetiseringskraft för att hänvisa till H, medan B och M har kompletterande betydelser.