Lågberikad

Lågberikad uran är uran där U-235:s andel av det totala uranet är mindre än 20 procent. I praktiken ligger LEU vanligtvis på ungefär 3–5 procent U-235; naturligt uran har cirka 0,7 procent U-235 och högberikad uran över 20 procent, ofta med 85 procent eller mer för kärnvapenändamål. LEU används framför allt i civila kärnkraftsreaktorer och i många forskningsreaktorer. Övergångar från högberikad uran till lågberikad inom civila program har varit centrala i ickespridningsarbete och icke-spridningspolicy.

Berikning uppnås vanligtvis genom gaskentrifugering eller andra separationsprocesser som ökar U-235-andelen. LEU-bränsle förekommer i olika kemiska former, till exempel uranoxid som UO2, och i gasform under hantering såsom UF6 innan färdigt bränsle tillverkas.

Regelverk och säkerhet: LEU är föremål för internationell övervakning av Internationella atomenergiförvaltningen (IAEA) och exportkontroller enligt ramen för kärnenergi-nonproliferation (NPT). Säkerhet, redovisning och spårbarhet är viktiga eftersom även LEU, trots lägre upphov till vapenrisk än högberikad uran, är ett känsligt fissilt material som kräver strikta skyddsåtgärder.

Fördelar och begränsningar: LEU minskar uppenbarligen risken att material används för vapen jämfört med högberikad uran men kräver större mängder bränsle och fortsatt noggrann övervakning och säkerhet.