Loeweadditivitet

Loeweadditivitet är en princip inom farmakologi som används för att beskriva hur två läkemedel med liknande mekanismer interagerar. Den fungerar som en nullmodell för additivitet och används för att avgöra om en läkemedelskombination uppvisar additivt beteende, synergism eller antagonism.

Konceptet bygger på idén att varje läkemedel kan ersättas av en del av ett annat utan att effekten ökar eller minskar utanför vad som uppnås av ett enda medel. För ett visst effektmål E används doserna D1(E) och D2(E) som krävs för att uppnå E med läkemedel 1 respektive läkemedel 2 ensam. En kombination med doser d1 och d2 anses additiv om d1/D1(E) + d2/D2(E) = 1. Isobolen för effektnivån E består av alla (d1,d2) som uppfyller detta villkor. Grafiskt ligger additiviteten längs en linje eller kurva mellan punkterna (D1(E),0) och (0,D2(E)). Kombinationer som ligger inuti isobolen indikerar synergism, medan de som ligger utanför indikerar antagonism.

Användning och begränsningar: Loeweadditivitet används främst i läkemedelsutveckling och toxikologi för att avgöra hur en kombination beter sig. Den kräver att de individuella dos–responskurvorna är kända och att de två ämnena verkar på samma mål eller via liknande mekanismer. Begränsningar inkluderar att farmakokinetiska interaktioner eller olika maximal effekt kan bryta förutsättningarna, och att modellen inte fångar alla typer av synergism.

Relaterade begrepp och modeller inkluderar Bliss-independence för oberoende mekanismer och Chou-Talalay-metoden (kombinationsindex) som används för att kvantifiera synergism över flera doser. Se även: isobologram, kombinationsindex.