Likviditetsgrad

Likviditetsgrad är ett nyckeltal som används för att bedöma ett företags kortsiktiga betalningsförmåga, det vill säga dess förmåga att möta sina skulder när de förfaller. I svensk redovisning och finansanalys används flera varianter av likviditetsgrad för att beskriva hur snabbt tillgångarna kan omvandlas till kontanter. De vanligaste är likviditetsgrad 1, 2 och 3, där varje variant räknar med olika poster i omsättningstillgångarna.

Likviditetsgrad 1 brukar beskrivas som förhållandet mellan omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. En hög siffra anses generellt bättre eftersom den indikerar att bolaget har mycket tillgångar som kan täcka sina kortfristiga skulder. Likviditetsgrad 2 är oftast en mer konservativ variant som exklusive lager beräknas i relation till kortfristiga skulder, eftersom lager anses mindre likvida. Likviditetsgrad 3 används i vissa sammanhang och innehåller ytterligare justeringar för att få en ännu försiktigare bild av likviditeten, vilket kan inkludera olika poster som påverkar omsättningen av tillgångar till kontanter.

Tolkningen av värdena varierar mellan branscher och företag. Generellt ses högre värden som bättre, men extremt höga siffror kan indikera att kapital inte används effektivt. Begränsningar inkluderar säsongsvariationer, branschskillnader och skillnader i redovisningspraxis. För att använda likviditetsgraderna effektivt räcker det inte med ett enskilt tal; man bör jämföra över tid och med branschkollegor samt sätta in siffrorna i företagets övriga finansiella sammanhang.

Åtgärder för förbättring kan vara att snabbare driva in kundfordringar, minska lager, omförhandla betalningstider med leverantörer eller stärka likvida reserver.