Lagringsbankar

Lagringsbankar är en term som används inom datateknik för att beskriva en uppdelning av minnes- eller lagringsresurser i flera separata bankar. Varje bank kan ha sitt eget adressutrymme och sin egen åtkomstväg, vilket gör att flera bankar kan nås parallellt. Denna uppdelning ökar ofta minnesbandbredden och minskar bankkonflikter, där flera förfrågningar vill använda samma bank samtidigt.

Inom DRAM-minnen är minnet vanligtvis uppdelat i flera bankar. Minneskontrollern väljer vilken bank som ska nås via bankselect-signaler, och varje bank innehåller egna rader och kolumner. En bank har ofta en row buffer som används vid läsningar och skrivningar. Genom bankinterleaving kan förfrågningar spridas över flera bankar, vilket förbättrar prestandan vid samtidiga åtkomster.

I moderna lagringssystem som NAND-flashbaserade SSD:er används också flera bankar eller parallella enheter inom minnesområdet för att möjliggöra snabbare åtkomst. Kontrollen hanterar parallell åtkomst över flera bankar och planer/dies för att öka genomströmningen och reducera latens under olika arbetsbelastningar.

Egenskaper och utmaningar: antalet bankar varierar mellan arkitekturer; teorin beskriver hur fler bankar kan öka parallellismen men kräver mer komplex adressering och styrning. Bankkonflikter kan uppstå om flera operationer riktas till samma bank samtidigt. Lagringsbankar är därmed en grundläggande del av hur minne och lagring organiseras för att balansera latens, bandbredd och energianvändning.