Koncentrationsbestämningar

Koncentrationsbestämningar är kemiska analyser som syftar till att bestämma hur stor andelen av ett visst ämne är i ett prov, vanligtvis uttryckt som koncentration. Resultatet används inom miljöövervakning, läkemedels-, livsmedels- och klinisk analys samt i laboratoriekedjor där noggrannhet och spårbarhet är viktigt. Vanliga enheter är mol per liter (M), gram per liter (g/L), milligram per liter (mg/L) eller delar per miljon (ppm).

Metoderna för koncentrationsbestämning varierar beroende på vilken substans som ska analyseras och i vilket mätteområde provet befinner sig. Titrieringsmetoder bygger på en känd reaktionskvantitet mellan analyten och en standardlösning där volymförändringen används för att bestämma koncentrationen. Spektrofotometri utnyttjar att absorbans vid en viss våglängd är proportional med analytens koncentration enligt Beers lag. Kromatografiska tekniker som HPLC och GC möjliggör separation av blandningar och kvantifiering av det specifika ämnet med känsliga detektorer. Gravimetriska metoder baseras på att analyten isoleras som ett fast eller flytande prestanda och dess massa används för att bestämma koncentrationen. Elektrokemiska metoder som potentiometri och amperometri mäter elektriska signaler som relaterar till analyten koncentration.

Kalibrering och standarder är centrala. Extern kalibrering används med standardlösningar för att skapa en kalibreringskurva; intern standard används för att kompensera för variationer i provförpackning eller instrumentrespons. Kvalitetskontroll innefattar replikerade mätningar, blankprov och kontrollprover för att säkerställa noggrannhet och spårbarhet. Valet av metod påverkas av provets matris, önskat länkområde, detektionströsklar och krav på osäkerhet.