Kalciumlagring

Kalciumlagring är kroppens processer för lagring och frisättning av kalcium (Ca2+) och är central för skelettets struktur samt för kalciumsignaler i celler. Den största depån finns i skelettets benvävnad, där cirka 99 procent av kroppens kalcium lagras som hydroxyapatit. Benet fungerar som en dynamisk mineralreserv som frisätter Ca2+ vid behov och tar upp överskott under normala förhållanden. Remodelleringen av benen följer balansen mellan osteoblaster och osteoklas­ter och regleras av hormoner och näring.

Utanför skelettet finns kalcium lagrat i intracellulära depåer, framför allt i sarkoplasmatiskt retikulum i muskelceller och i endoplasmatiska retikulum hos andra celler. Dessa depåer möjliggör snabb Ca2+-signaling genom proteiner som calsequestrin och genom kanaler och pumpar som SERCA, ryanodine-receptor och IP3-receptor. Vid kontraktion frisätts Ca2+ från SR till cytosol och återförs sedan av SERCA-pumparna. Mitochondrier kan också ta upp Ca2+ men fungerar som mindre depåer jämfört med benet.

Kalciumbalansen regleras av flera hormoner och njur- och tarmfunktioner. Paratyreoideahormon (PTH) ökar benresorption och därmed Ca2+-frisättning, medan calcitonin hämmar bennedbrytning. Vitamin D ökar kalciumupptaget i tarmen. Njurarna reglerar Ca2+-utsöndring och återresorption. Kliniskt är kalciumlagring relevant vid tillstånd som osteoporos, hypocalcemi och hyperkalcemi samt vitamin D-brist.

Dagligt behov varierar med ålder och kön. Vuxna rekommenderas ungefär 800–1200 mg kalcium per dag genom kosten, beroende på individuella behov.