Järnoxidhydroxider

Järnoxidhydroxider är en grupp oorganiska föreningar som innehåller järn, syre och väte. De bildas ofta som en produkt av vittring eller oxidation av järnmineraler i närvaro av vatten. De mest kända exemplen är goethit (α-FeOOH) och lepidokrokit (γ-FeOOH). Dessa föreningar är viktiga komponenter i jord och sediment och spelar en roll i järnets kretslopp i miljön.

Järnoxidhydroxider är vanligtvis färglösa till gula, orange eller bruna, beroende på deras kristallstruktur och föroreningar. De är olösliga i vatten men kan lösas upp i starkt sura eller basiska lösningar. Deras struktur kännetecknas av lager av järn-oktoedrar som är sammanlänkade med hydroxylgrupper. Dessa lager kan sedan staplas på olika sätt, vilket ger upphov till de olika kristallformerna.

I naturen finns järnoxidhydroxider i många olika geologiska miljöer. De är vanliga i rost, som är den typiska röda färgen på oxiderat järn. De förekommer också i malmer och kan ha betydelse för utvinning av järn. I biologiska system kan järnoxidhydroxider fungera som järnlagringsformer, även om de oftast inte är lika stabila som andra former som ferritin.

Järnoxidhydroxider har också industriella tillämpningar. De används som pigment i färger, plaster och kosmetika, där deras färger och stabilitet är önskvärda. De kan också användas som katalysatorer i kemiska reaktioner eller som material för vattenrening genom adsorption av föroreningar. Deras kemiska egenskaper gör dem till mångsidiga föreningar med olika användningsområden.