Högspänningsnivåerna

Högspänningsnivåerna är de spänningsområden som används för eltransmission och överföring över långa avstånd. Genom att öka spänningen och därmed minska strömstyrkan kan nätet överföra stora mängder elektrisk kraft med lägre förluster och mindre ledningsdiameter. Högspänning används främst i stamnät och regionala transmissionsnät, medan lägre spänningar används för distribution till slutkunder.

Definitionerna varierar mellan länder och standarder. Generellt används lågspänning (LV) upp till cirka 1 kV AC, mellanspänning eller distributionsspänning upp till cirka 50–60 kV, och högspänning (HV) för övergången till större nätnivåer. Extra hög spänning (EHV) avses ofta spänningsnivåer på cirka 110 kV och uppåt. Gränserna är därför ungefärliga och anpassas efter nationella regler och standarder.

Vanliga spänningsnivåer i modernt stamnätsnät och europeisk överföring inkluderar 110 kV, 132 kV, 220 kV, samt 400 kV och 420 kV. Vissa nät innehåller även högre nivåer eller regionala sidokopplingar. För långdistansöverföring används ofta även HVDC-system som kan operera vid mycket höga effektiva spänningar, typiskt i intervallet cirka 600–800 kV. Övergången mellan olika nivåer uppnås med transformatorstationer som ändrar spänningen mellan olika nätsektioner.

Tekniska krav på högspänningsnivåer innefattar särskild isolation, längre avstånd mellan ledningar och mark/utsatta delar, robusta brytarsystem, och omfattande underhåll. Sotning, korrosionsskydd och isolatorval följer internationella och nationella standarder för att uppnå säker drift och tillförlitlighet.