Hjälpverben

Hjälpverb, eller hjälpverben, är verb som används tillsammans med andra verb för att uttrycka tidsaspekter, röst och modalitet. De ger inte vanligtvis huvudbetydelsen själva utan fungerar som stöd för att bilda olika tidsformer, passiv och andra syntaktiska konstruktioner.

De vanligaste hjälpverben i svenska är ha, vara och bli. Ha används för att bilda perfekt och pluskvamperfekt: jag har ätit, hon hade läst. Bli används ofta i passivkonstruktioner och i vissa tempusbildningar: boken skrivs, boken har blivit skriven. Som alternativt passiv kan också vara formen med vara i vissa dialekter eller stilnivåer. Dessa hjälpverb kan därmed kombineras med olika participformer för att uttrycka tidsaspekter och röst.

Modala hjälpverb används tillsammans med huvudverbet i infinitiv och uttrycker möjlighet, tillåtelse, begäran eller nödvändighet. Vanliga exempel är kan, få, vilja, måste, bör, ska och våga. De placeras före huvudverbet: jag kan simma, du måste gå, hon vill stanna, vi får komma. De kan även bidra till nyanser som önskan eller framtida planering, särskilt i kombinationer som kommer att göra eller ska göra.

Perifrasiska framtidsformer används också med hjälpverb, ofta i kombination med komma att eller med skal/kommer att: det kommer att bli bättre. Trots att många modala hjälpverb är semantiskt nära huvudverben, betecknar de vanligtvis mer än själva betydelsen och kräver ett huvudverb i infinitiv eller perfekt particip.

Vissa grammatiska system skiljer mellan hjälpverb som bär finita former (ha, vara, bli) och modala hjälpverb som främst uttrycker modality. Hjälpverb kan även fungera som huvudverb i andra kontexter, till exempel att vara eller ha i vardagligt bruk uden vidare.