Försörjningskvoter

Försörjningskvoter är ett policyinstrument som syftar till att säkra tillgången på livsnödvändiga varor och tjänster genom att avsätta en del av tillgångarna som får användas eller köpas av utvalda grupper. Kvoterna kan vara universella eller riktade till särskilda hushåll, företag eller regioner och administreras av offentliga myndigheter. Instrumentet används främst i situationer av knapphet eller störningar i försörjningskedjan, men kan också ingå i förebyggande krisberedskap.

Mekanism och design. Kvoterna kan tilldelas som åtkomsträttigheter, rabattbiljetter, handelskort eller licenser. Fördelningen baseras vanligtvis på behov, prioriteringar (t.ex. sjukvård, äldre, låga inkomster) eller historiskt konsumtionsmönster. Regelverk anger hur länge kvoterna gäller, hur de kan överföras eller säljas, och vilka sanktioner som finns vid överträdelser. Myndigheter övervakar distributionen och kan införa undantag eller tillfälligt höja eller sänka kvoterna vid behov.

Syftet är att garantera basförsörjningen för befolkningen, minska prisvolatilitet och motverka spekulation samt störningar i leveranskedjan. Kvoterna kan bidra till jämnare tillgång under kriser och stödja kritiska sektorer som sjukvård eller energi.

Kritik. Motargumenten är att kvoter kan begränsa incitament att öka leveranser, skapa administrativa kostnader och potentiellt bidra till ojämlik distribution eller svartmarknad.

Relation till andra instrument. De används ofta tillsammans med prisregleringar, subsidieprogram och krisberedskap. De bör designas med tydliga mål, öppenhet och tidsbegränsningar och granskas ex post.

Historisk kontext. Använts under kriser har olika länder genomfört försörjningskvoter för livsmedel, energi och basmaterial.