Frekvensviktningar

Frekvensviktningar är funktioner som används för att väga frekvensinnehållet i ljud eller signaler så att det överensstämmer med hur människor uppfattar ljud eller med särskilda mätbehov. En frekvensviktning tilldelar varje frekvens f en vikt W(f); den används ofta för att justera amplituden eller effekten hos olika frekvenser innan sammanvägning till ett enda mätvärde, till exempel i decibel.

De vanligaste viktningarna är A-viktning, C-viktning och Z-viktning. A-viktning (dBA) är den mest använda för att efterlikna människans hörsel vid måttliga ljudnivåer. Den dämpar särskilt låga och mycket höga frekvenser och gör att ljudnivåer som är lika för människor upplevs som mer lika. C-viktning (dBC) är mer flack och används för bredbandsljud och viss musikinspelning samt maskinljud där högre frekvenser har större betydelse. Z-viktning (dZ) är en linjär eller obelastad viktning där alla frekvenser behandlas lika och används när man vill se det obelagda spektrumet. D-viktning används i vissa sammanhang för flygplans- och flygplatsljud och fångar särskilt mellanregistren.

Användningen finns framför allt i ljudnivåmätare och ljudanalys där resultat ofta anges som L_A, L_C eller L_Z, beroende på vilken viktning som tillämpas. Viktningar är definierade i internationella standarder som IEC 61672 och relaterade regler i ISO/AC-regler samt i nationella föreskrifter. De är användbara för att anpassa mätningar till uppfattning, regelverk och specifika tillämpningar men är inte direkta mått på upplevd obehag eller verklig ljudkvalitet, då perceived loudness också påverkas av duration, spektral innehåll och kontext.