Fototypsättning

Fototypsättning, eller phototypesetting, är en äldre metod för att sätta text inför tryck. Den bygger på att tecken ur ett typsnitt exponeras på ljuskänslig film eller direkt på en tryckplatta, vilket bildar sidor för offset- eller andra trycktekniker. Metoden gav större flexibilitet och högre precision än traditionell het metalltypsättning och var central i kommersiell bok- och tidningsproduktion fram till den digitala vändningen.

Historiskt utvecklades fototypsättningen från 1950-talet och blev dominerande under 1960- och 1970-talen, särskilt i större tryckerier. Systemen kunde lagra olika typsnitt och storlekar i digitala eller fotografiska formar och använde avancerade maskiner för att hantera liggande och stående text, justering av rad- och meningslängd samt kerning. När texten varit satt exponeras den på film som sedan används för att tillverka tryckplåtar.

Tekniken krävde specialiserad utrustning och arbetsflöden. Fontbibliotek, spaltjustering, radavstånd och kerning kunde styra exakt hur texten blev i varje sida. Efektiva arbetsflöden kombinerade textredigering, fototesättning och fotolitografisk bildproduktion, där filmnegativ eller positiv användes för att skapa plåtarna.

Övergången till digital typografi och Desktop Publishing i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet minskade fototypsättningens betydelse. PostScript, TrueType och senare OpenType ersatte behovet av fotografisk exponering, medan modern digital layout och direktproduktionsflöden helt ersatte den klassiska fototypsättningen i de flesta tryckerier. Fototypsättningen lämnar dock ett viktigt avtryck i tryckets tekniska historia.