Dödlaster

Dödlaster är permanenta laster som verkar på en byggnad och som i stort sett är konstanta över byggnadens livslängd. De uppkommer av byggnadens egen vikt samt vikten av fasta installationer och inredning som är avsedd att sitta kvar under konstruktionens livstid. Exempel är vikten av bjälklag, väggar, tak, golvbeläggningar samt fasta system som uppvärmning, ventilation och andra inbyggda installationer. Permanenta ytskikt och byggnadsmaterial som är ordinerade att vara fast monterade räknas också som dödlaster i den bemärkelsen de inte flyttas.

Dödlaster skiljer sig från rörliga eller levererade laster (live loads), som varierar med användning och tid, till exempel människor, möbler och snö eller vind som påverkar byggnaden olika tider. Dödlaster betraktas därför som relativt konstant när man projekterar och dimensionerar konstruktionen. De mäts eller beräknas som krafter per yta (t.ex kN/m²) eller som total vikt i delar av konstruktionen, och används i dimensionering av bärande medlemmar samt i samband med andra lastfall i designkoder.

Vid konstruktion och byggnadsdesign används dödlaster tillsammans med andra laster enligt regelverk som EN 1991 (Eurokoderna) för att skapa laster och kombinationer som återspeglar olika belastningsscenarier. Eftersom dödlaster i stor utsträckning är kända och permanenta, har de ofta mindre osäkerhet än rörliga laster. Ändringar i byggnaden, till exempel installation av tung utrustning eller ändrade ytskikt, kan dock öka eller ändra dödlaster och kräva omdimensionering av berörda konstruktionselement.