Antibiotikastyrning

Antibiotikastyrning, eller antibiotikaanvändningsstyrning, är ett systematiskt tillvägagångssätt för att optimera användningen av antibiotika med målet att förbättra patienternas behandlingsresultat samtidigt som risken för biverkningar och utvecklingen av antimikrobiell resistens minimeras. Denna verksamhet finns i såväl sjukhusmiljöer som primärvård och kommunal vård, och den riktar sig mot rätt val av läkemedel, dosering, administreringssätt och behandlingstid.

Programmet bygger på ledarskap och en tvärprofessionell styrgrupp med läkare, farmaceuter, mikrobiologer och infektionssjukvårdsspecialister. Viktiga verktyg är lokala behandlingsriktlinjer, beslut om behandlingens varaktighet och typen av stöd (t.ex. preauthorization eller audit med återkoppling). Åtgärder inkluderar dosoptimering, de-escalering till smalare spektrum, snabb övergång från intravenöst till oral administration och fastställda behandlingslängder. Formulärrestriktioner används ofta för att främja korrekt användning.

Övervakning och dataanalys utgör kärnan: man följer användning (t.ex. dagar med terapi, DOT, eller definierade dagliga doser, DDD) samt lokala resistens- och kliniska utfall. Resultaten kommuniceras till vårdgivarna för kontinuerlig förbättring. Utbildning av personal och patienter, samt kliniska beslutsstödsystem i elektroniska journalsystem, stödjer beslutsfattande. Lokal anpassning till resistens och diagnostik är central.

Fördelen med antibiotikastyrning är förbättrad behandlingskvalitet, minskad förekomst av resistenta bakterier, färre biverkningar och kostnadsbesparingar. Utmaningar inkluderar resursbehov, datakvalitet och att integrera snabbdiagnostik samt att bibehålla engagemang bland preskriptörer. I Sverige följer antibiotikastyrning nationella riktlinjer från Folkhälsomyndigheten och internationella rekommendationer från WHO och ECDC.