utsläppsmätning

Utsläppsmätning är processen att mäta mängden föroreningar och växthusgaser som avges från källor som industriella processer, kraftverk, avfallsanläggningar och transportmedel. Syftet är att kvantifiera utsläppen för myndighetsrapportering, miljöövervakning och att stödja åtgärder som minskar miljöpåverkan. Mätningarna kan avse partiklar, gaser som CO2, NOx, SO2 eller metan, samt andra relevanta ämnen beroende på källan och regelverket.

Metoderna delas ofta in i direkta och indirekta. Direkta metoder inkluderar kontinuerliga utsläppsmätsystem (CEMS) som övervakar koncentration och flöde i avgasströmmen hos stationära källor, samt provtagning och analys genom stigprov eller fältmätningar. För fordon används ofta bärbara eller fordonsbundna mätningar (PEMS) som bedömer utsläpp under verkliga körförhållanden. Indirekta metoder innefattar användning av emissionsfaktorer eller massbalanser för att uppskatta totala utsläpp baserat på bränsle- eller processdata. Remote sensing och tracer-tekniker används i vissa applikationer.

Standards och regler varierar mellan länder och regioner. Inom EU tillämpas till exempel direktiv och standarder inom Industrins utsläpp och vägledning för mätning (t.ex. kontinuerliga utsläppsmätsystemens kvalitetssäkring enligt relevanta standarder). På internationell nivå används ISO-standarder och nationella föreskrifter (t.ex. för växthusgaser, applikationsområden och QA/QC). Kalibrering, datakvalitet och osäkerheter är centrala delar av genomförandet.

Användningen av utsläppsmätningar är bred och inkluderar övervakning, rapportering, efterlevnad, optimering av processer och policyutvärdering.