uppgångstid

Uppgångstid, eller rise time, är den tid det tar för en elektrisk signal att gå från ett lågt till ett högt värde, vanligtvis från 10% till 90% av slutvärdet. Den används som ett mått på hur snabbt en komponent eller ett system kan svara på snabba förändringar. Vid digitala signaler används ofta 0-100% eller 10-90%.

Mätning görs vanligtvis med en oscilloskop eller liknande mätutrustning, där övergången registreras under korrekt terminering och hänsyn tagen till sondens egen kapacitans. Den vanligaste definitionen är tiden mellan 10% och 90% av slutvärdet, men vissa standarder anger 0-100% eller 20-80%. Mätresultatet kan påverkas av provningens uppställning, kabelns längd och belastning samt sondens kapacitans.

Samband med bandbredd och slewrate: För många förstärknings- och kommunikationssystem är uppgångstiden kopplad till systemets bandbredd. I ett enkelt första ordningens system är uppgångstiden ungefär tr ≈ 0,35 / f3dB, där f3dB är 3 dB-bandbredden. Slew rate, den maximala stigningshastigheten hos en förstärkare eller drivrutin, begränsar ofta hur snabbt övergångar kan ske och därmed uppgångstiden. Ökade belastningar, extra kabelkapacitans eller felaktig terminering kan förlänga tr med betydelse.

Användningsområden: Uppgångstid är en central parameter i design och utvärdering av logikkretsar, snabbväxande kommunikationssystem, förstärkare och annan elektronik där signalens snabbhet är kritisk. Den hjälper till att bedöma en tekniks förmåga att följa snabba digitala eller analoga signaler.