suffixbildning

Suffixbildning, eller suffixisering, är ett centralt morfologiskt sätt att bilda nya ord i svenska språket genom att fästa suffix i slutet av en stam. Suffixbildningen kan förändra ordets betydelse och/eller ordklass och är en viktig del av ordens struktur. Den kan samtidigt fungera tillsammans med andra processer som sammansättning.

Suffixbildningen delas vanligtvis upp i två huvudgrupper: derivational suffixer och inflectional suffixer. Derivational suffixer bildar nya ord och kan ändra både betydelse och ordklass. Exempel på vanliga derivationalsuffixer är -ning, som bildar substantiv från verb (läsa → läsning; skriva → skrivning; undersöka → undersökning); -het och -lighet, som bildar abstrakta nomina från adjektiv (fri → frihet; snabb → snabbhet; vänlig → vänlighet); -skap, som ofta uttrycker relation eller kvalitet (vänskap; herrskap); och -are, som betecknar en person som utför en handling (arbeta → arbetare).

Inflectional suffixer markerar grammatisk information utan att skapa nya ordklasser. Exempel på inflectional användning inkluderar pluralbildning hos substantiv (bil → bilar; pojke → pojkar); bestämd form som ofta bildas som suffix (bil → bilen; bok → boken); och verbens tempus i presens med suffixet -er i många verb (springa → springer; läsa → läser). Även possessivmarkering används med suffix eller apostrof-s i svenskan (t ex barns bok, Maria s bok). Past participle och andra tidsformer är ofta oregelbundna eller baseras på stamförändringar i vissa fall.

Suffixbildning är därför en mångfacetterad process som bidrar till ordens mångfald och flexibilitet i svenska. Den samverkar ofta med andra bildningssätt som sammansättning och larv.