stärkelsebaser

Stärkelsebaser är material och polymerer som härstammar från stärkelse och används som basmaterial i olika tillämpningar. Vanliga källor är stärkelse från majs, potatis, vete och cassavastärkelse. Dessa material är ofta biobaserade och kan vara biobrytbart.

Den vanligaste typen är termoplastisk stärkelse (TPS), där stärkelse blandas med mjukgörare som glycerol och bearbetas genom exstrudering eller formgivning. Egenskaper förbättras ofta genom blandningar med naturliga fibrer eller PLA samt genom kemiska modifieringar. Sammanfogning med andra biobaserade polymerer kan också förbättra mekanisk styrka och processbarhet.

TPS och stärkelsebaserade blandningar används i förpackningar, filmer och komposterbara påsar, samt i livsmedelsbehandling och vissa biomedicinska tillämpningar. De används också i livsmedelsindustrin som beläggningar och i jordbruksmiljöer som miljövänliga filmer.

Fördelar och utmaningar: Förnybara och ofta biobrytbara, vilket kan minska beroendet av fossila plaster. Utmaningar inkluderar fuktkänslighet, lägre mekanisk styrka och sämre vattenbarriär jämfört med många fossilbaserade plaster. Kostnader och produktionsparametrar påverkar ofta kommersiell konkurrenskraft.

Reglering och miljöpåverkan: Nedbrytbarhet och kompostering bedöms enligt standarder som EN 13432 och ASTM D6400, vilka används för industriell kompostering. För livsmedels- och läkemedelsapplikationer krävs korrekt klassificering och godkännanden för kontakt med produkter.

Framtid och forskning fokuserar på att förbättra fuktmotstånd, barriäregenskaper och mekanisk hållfasthet genom modifieringar, blandningar och nanokompositer.