sammanfogningsmetod

Sammanfogningsmetod, eller sammanfogningsteknik, avser de olika sätten att sammanfoga två eller flera delar till en enhet. Metoderna kan vara permanenta eller avlösningsbara och används inom bland annat metall-, trä-, plast- och kompositkonstruktioner.

Mekaniska fästen är vanliga och inkluderar skruv-, nit- och klämförband samt snabbkopplingar. Dessa fästen gör sammanfogningen reversibel och möjliggör demontering för underhåll. Designen överför ofta belastningar och kan kombineras med tätningar för att förhindra korrosion.

Limning och bindning (limfogning) används för att sammanfoga material med låg egenbindning eller där hög styvhet och viktminskning krävs. Vanliga adhesiver är epoxi, polyuretan och akryl. Limfogar passar bra för kompositmaterial och dissimilar material men kräver ytförberedelse och rätt temperatur/miljö.

Metallurgiska sammanfogningar innebär fusion- och fyllnadsbaserade processer såsom svetsning, lödning och brasning. Svetsning smälter basmaterialen, medan lödning/brasning använder ett fyllmaterial med lägre smälttemperatur än basmaterialen. Diffusionsfogning och laser- eller friktionssvetsning är mer specialiserade metoder.

Andra metoder inkluderar ultraljudssvetsning, friktionssvetsning, nitade förbindningar och mekanisk sammanfogning med klämmor eller lås. Valet beror på material, belastningstyp, miljö och kostnadsfaktorer.

Design och kvalitetssäkring kräver hänsyn till bärförmåga, restspänningar, korrosion och servicecykler. Ytförberedelse, passning och kontrolltester (NDT, dragprov och peeltest) används för att säkerställa fogens hållfasthet. Standards och riktlinjer från ISO, EN och regionala myndigheter styr val och utförande.