partikelkaraktär

Partikelkaraktär är inom lingvistik en beteckning för ett tecken som i skrift främst uttrycker en grammatisk partikel snarare än ett lexikalt innehåll. En partikelkaraktär kan fungera som tids-, aspekt-, sats- eller kasusmarkör, eller som ett element som påverkar satsens ton, fokus eller interaktion mellan talare. Denna typ av tecken förekommer särskilt i skriftsystem där många grammatiska funktioner skrivs som enskilda tecken eller teckenkombinationer.

I kinesiskan är exempel på partikelkaraktärer tecknen 的 (de), 了 (le), 吗 (ma), 吧 (ba) och 呢 (ne), som märker attribut, aspekt eller interaktivitet i en sats. I japanskan används i huvudsak kana för partiklar som は, が, を, に, で, men kanji förekommer i historiska texter eller i vissa specialfall. I andra språk skrivs ofta partiklar som egna ord eller som affix, vilket innebär att partikelkaraktärer är mer framträdande i vissa skriftsystem än i andra, även om funktionen är liknande.

Funktionen hos partikelkaraktärer är att markera relationer mellan ord, tydliggöra satsstrukturen och signalera talens fokus eller hållning. Inom datorlingvistik och korpusforskning klassificeras de ofta som grammatiska eller partikelrelaterade ord och tas med i annoteringar som påverkar ordklass och syntaktisk analys. Partikelkaraktär beskriver således en teckenkategori vars primära betydelse är grammatisk, och deras uppträdande varierar mellan språk och skrivsystem.