mikrokontrollern

En mikrokontroller är en liten dator integrerad på en enda halvledarkrets som används i inbyggda system. Den består vanligtvis av en central processor (CPU), on-chip minne för programkod (flash eller ROM) och data (RAM), samt ett antal inbyggda perifera funktioner och kommunikationsgränssnitt. På en enhet finns ofta timers, räknare och analoga till digital-omvandlare (ADC) eller ibland digital-til-analoga omvandlare (DAC). Vanliga kommunikationssätt inkluderar UART, SPI och I2C.

Arkitektur och driftsättning: Mikrokontrollersystem används ofta med antingen Harvard-arkitektur (separerat program- och data-minne) eller von Neumann-arkitektur (delat minne). De är utformade för realtidsarbete och lågt effektuttag, med flera vilolägen och strömbesparande funktioner. Eftersom de innehåller många funktioner på en enda krets kan de bland annat hantera in- och utmatning, motorstyrning, tidsstyrda händelser och dataregistrering i realtid.

Programmering och utveckling: Mikrokontrollern programmeras oftast i C eller assembler, men vissa plattformar stöder även högre nivåer som MicroPython eller JavaScript. Utvecklingsverktygen inkluderar integrerade utvecklingsmiljöer (IDEs) och verktygs­sces som GCC-baserade toolchains, samt användargränssnitt för avlusning och felsökning via JTAG eller SWD. Det finns många familjer och arkitekturer, inklusive ARM Cortex-M, AVR, PIC och MSP430, vilket ger olika balans mellan prestanda, minne och strömförbrukning.

Användningsområden: Mikrokontrollers används i en mängd tillämpningar, från konsumentprodukter och hemautomation till fordons- och industriella system samt IoT, där de styr sensorer, aktuatorer och kommunikation i realtid.

---