metallpassivering

Metallpassivering är processen där en mycket tunn, självreparerande oxidfilm bildas på ytan av ett metalliskt material för att minska korrosion och reaktivitet. Denna film fungerar som barriär mot aggressiva ämnen och kan bildas naturligt i syrehaltiga miljöer eller förstärkas genom kontrollerade behandlingar. Vanliga metaller är rostfritt stål, aluminium och titan.

På rostfritt stål dominerar kromoxid som ger en stabil, skyddande film. Aluminium bildar vanligtvis ett tunt alumina- eller oxidskikt, medan titan bildar titandioxid. Den passiva filmen är mycket tunn men har förmåga att reparera sig efter skada och därmed behålla barriären under normala förhållanden.

Passivation kan vara naturlig eller kontrollerad. För rostfritt stål används vanligtvis kemisk passivering där fria järnrester avlägsnas och kromoxidbildningen förstärks. Behandlingar inkluderar nitrat- eller citratbaserade lösningar. Standarder som ASTM A967 och A380 reglerar processer och krav. Aluminium behandlas normalt efter rengöring för att bilda en skyddande aluminafilm. Titan och nickel-titanium används för att förbättra korrosionsmotstånd och biokompatibilitet i medicinska implantat.

Användningsområden inkluderar maritima och kemiska miljöer samt medicinsk utrustning där korrosionsresistens är viktigt. Begränsningar är att filmen kan skadas av mekaniskt slitage eller av mycket kloridrika miljöer och höga temperaturer, vilket kan leda till pitting eller spänningskorrosion. Tillämpningar kräver kontrollerade processer och säkra hanteringsrutiner för kemikalier och avfall.