jämförelseregler

Jämförelseregler, eller jämförelseformer, är reglerna för hur svenska adjektiv och vissa adverb får olika grader: positiv (grundform), komparativ (jämförelseform) och superlativ (högsta grad). Dessa former används när man vill jämföra två eller flera personer eller saker.

I allmänhet bildas komparativ och superlativ av olika slag beroende på ordets storlek och böjningsmönster. För ett större antal korta, enstaviga adjektiv används ofta suffixen -are för komparativ och -ast för superlativ, till exempel snabb – snabbare – snabbast. Andra vanliga exempel är stor som blir större och störst, och gammal som blir äldre och äldst, där det förekommer vokalförändring eller oregelbundenhet.

För längre eller fleraddelagda adjektiv används ofta periprasen med mer eller mest: trevlig → mer trevlig → mest trevlig. Många tvåstaviga adjektiv kan också bilda jämförelse med -are/-ast, som vacker → vackrare → vackrast, men det finns variationer och vissa ord dominerar mer/mest-formen i modern svenska.

Irregularformer finns också. Bra → bättre → bäst; dålig → sämre → sämst; yngre/äldre och andra oregelbundna exemplar följer egna mönster (t.ex. gammal → äldre → äldst). För adverb är motsvarande mönster inte alltid identiskt; många adverb som bildar komparativ följs av mer/mest, särskilt när de är längre eller mer abstrakta.

Användning: jämförelser föregås ofta av än när två saker jämförs, till exempel snabbare än bilen, eller mest när man uttrycker absolut högsta grad i en sammanhang. Jämförelseformerna påverkas av kontext, där stilnivå och regionala skillnader kan spela in i val av suffix eller mer/mest-formen.