inblåsningar

Inblåsningar, eller insufflation, är medicinska processen att blåsa in gas i ett kroppshålighet eller lumen för att skapa ett arbetsutrymme eller distension. Den vanligaste gasen är koldioxid (CO2) eftersom den absorberas relativt snabbt av kroppen och minimerar risker vid kirurgiska ingrepp. Vid vissa endoskopiska ingrepp används CO2 eller i sällsynta fall luft; andra gaser används mycket sällan.

Användningsområden inkluderar laparoskopisk kirurgi där CO2 förs in i bukhålan för att skapa pneumoperitoneum och därigenom ge utrymme för instrument och bättre sikt. Insufflation används också under endoskopiska undersökningar i mag-tarmkanalen för att distendera lumen och underlätta inspektion och behandling. Vid större ingrepp används oftast ett kontrollerat tryck, vanligtvis cirka 12–15 mmHg hos vuxna, något lägre hos barn.

Utrustningen består av en gaskälla, en reglerbar insufflator och trocarportar eller kanyler. Patientens andning och cirkulation övervakas noga eftersom CO2-absorption kan påverka blodets koldioxidnivå. Capnografi och intraabdominellt tryck övervakas, och flöde och tryck anpassas för att minimera risker och postoperativ smärta.

Potentiella risker inkluderar hyperkapni och acidos, subkutant eller mediastinalt emfysem, samt sällsynta gasembolier och minskat venöst återflöde. Efter ingreppet avlägsnas gasen och kroppen absorberar överskottet gradvis. Inblåsningar är en central teknik inom modern kirurgi och endoskopi men kräver noggrann anestesi- och kirurgisk övervakning.