flygplatsbanor

En flygplatsbana är en sträcka av asfalterad eller betongbelagd yta som används för start och landning av flygplan på en flygplats. Banans riktning bestäms enligt magnetisk nord och markeras oftast med två siffror som motsvarar banans riktning i tiotalgrader, till exempel 09/27. Banor byggs för att klara olika flygplanstyper, väderförhållanden och säkerhetskrav.

Dimensioner och konstruktion: Längd och bredd varierar beroende på banans syfte och trafikutbud. Stora internationella banor kan vara över 3 000 meter långa och cirka 45–60 meter breda, medan mindre banor är kortare och smalare. Underlaget är vanligtvis betong eller asfalt och dimensioneras enligt bärighetsklassning enligt standarder som ICAO-PCN. Ytan underhålls för att behålla tillräcklig friktion och vattenavrinning.

Markeringar och startpunkter: På banan finns central linje, touchdown zone-markeringar och målpunkter. I båda ändar kan det förekomma förskjuten startpunkt (threshold), vilket påverkar den använda banlängden. Bananområde kompletteras av säkerhets- och skyltzoner samt eventuella övergångar till rullbanor.

Belysning och infrastruktur: Banor utrustas med nödvändig belysning, såsom bankantljus, slutljus och landningsljus samt visuella landningshjälpmedel som PAPI eller VASI. För instrumentlandning används navigationshjälpmedel som ILS eller GNSS/LPV, vilket möjliggör landningar under dåliga väderförhållanden.

Underhåll och reglering: Regelbundna inspektioner, friktionstester och ytförnyelse utförs för att upprätthålla säkerheten. Verksamheten styrs av ICAO-standarder och nationella luftfartsmyndigheter, och riktlinjerna omfattar RSA/RESA-säkerhetsområden samt markeringar och skyltning.