fejllokalisering

Fejllokalisering är en process inom mjukvaruutveckling som syftar till att hitta var i koden ett fel uppstår, baserat på observationer från tester och körningar av programvaran. Målet är att minska sökområdet till de delar av koden som mest sannolikt orsakar felet och därmed effektivisera felsökningen.

Den vanligaste metoden är spektrum-baserad felsökning (SBFL). Genom att köra ett antal testfall och registrera vilka kodrader som kördes när testerna passerade respektive misslyckades, kan varje kodblock få ett misstänksamhetsvärde. Vanliga mått inkluderar Tarantula, Ochiai och liknande metoder. Resultatet är en rangordning av misstänkta platser så att utvecklaren kan börja granska de mest sannolika orsakerna först.

Andra tekniker inkluderar dynamisk programanalys och bakåtslicing för att spåra orsaken bakåt genom beroenden från felet till potentiella källor. Delta-debugging används också för att systematiskt minimera indata som fortfarande orsakar felet. I praktiken kan dessa metoder kombineras med automatiserad felsökning och reparationsverktyg.

Begränsningar finns: SBFL förutsätter att testsviten tydligt skiljer mellan godkända och underkända körningar och att instrumentation inte förvränger beteendet. Flera fel, icke-reproducerbara fel eller mycket stora system kan göra lokalisationen osäker eller resurskrävande. Resultaten kräver ofta mänsklig verifiering och kontextkännedom för att bekräfta den verkliga orsaken.