dragprovning

Dragprovning är en mekanisk provning där ett diffust utformat prov tas och utsätts för pålagd dragkraft tills det går sönder. Syftet är att bestämma materialets mekaniska egenskaper, såsom fångna spänningar, töjning ochbrott, samt ge underlag för jämförelser mellan materialtyper och produktspecifikationer.

Under proceduren monteras provet i en universell provningsmaskin och utsätts för ökande dragbelastning. Provningsmaskinen registrerar kraft och dispacement, ofta med en extensometer som mäter exakt längdförändring i provet. Resultaten omvandlas till engineering-spänning (kraft delat med originaltvärsnittsarea) och engineering-töjning (förändrad längd delat med original längd). En stress–strain-kurva erhålles som beskriver materialets beteende från elasticitet till plastisk deformation och slutligen brott.

Vanliga resultat inkluderar sänkbar draghållfasthet (σ_u), flytgräns eller avkastningsstyrka (σ_y eller σ0,2), samt töjning vid brott (ε_f) och reducering av area. För vissa material saknas en tydlig avkastning och andra egenskaper bedöms istället via konstant belastning. Det finns även momentan reduktion av area (RA) som används särskilt för metaller.

Utrustning och standarder: en universell provningsmaskin (UTM) med klubb, gripverk och extensometer används, ofta enligt standarder som ISO 6892-1 (metaller) eller ASTM E8/E8M. Testparametrar som temperatur, hastighet och miljö kontrolleras, då de påverkar resultatet.

Användning: dragprovning används i kvalitetskontroll, materialutvärdering och forskning för att välja lämpliga material och verifiera specifikationer.