dragavlastning

Dragavlastning, eller dragreduktion, är en samling principer och åtgärder som syftar till att minska de krafter som verkar som drag på ett föremål som rör sig genom en fluid, oftast luft. Drag uppkommer huvudsakligen genom formdrag, där flödet kan separera och skapa tryckskillnader, samt genom skinnfriktion mellan ytan och fluiden. Målet med dragavlastning är att sänka energianvändningen, öka hastigheten eller förlänga räckvidden hos fordon och konstruktioner i rörelse.

Metoderna delas ofta in i passiva och aktiva. Passiva metoder innebär anpassningar i geometrin och ytfinish som påverkar flödet utan att använda aktiva styrningar, exempelvis strömlinering, användning av fairings, paneler under fordonet samt ytförbättringar som minskar formdrag och hudfriktion. Aktiva metoder omfattar kontroll av gränsskiktet genom sug eller blåsning, variabel geometri och andra tekniker som kan regleras under drift.

Användningsområden inkluderar personbilar, lastbilar, flygplan, fartyg, järnväg och cykeldesign. Genom att lätta draget kan man uppnå bättre bränsleekonomi, längre räckvidd eller högre prestanda, men åtgärderna kan också medföra vikt-, kostnads- och underhållsönskemål samt påverka kylning, styr- och stabilitetsförhållanden. Effekterna varierar med hastighet, driftsförhållanden och designmål.

Mätningar av drag kompletteras av indikatorer som dragkoefficienten Cd och frontalarea A, där dragkraften Fd = 0,5 ρ v^2 Cd A. Data erhålls genom vindtunnelstudier, datorbaserad fluiddynamik (CFD) och fältmätningar.