datalagringskrav

Datalagringskrav är juridiska skyldigheter för leverantörer av elektronisk kommunikation att lagra viss information om kommunikationer så att myndigheter kan utreda brott och stärka allmän säkerhet.

Vanligt lagrad data omfattar metadata: vem som kommunicerade med vem, när och var (platsuppgifter), kommunikationens varaktighet, enhetsidentiteter och IP-adresser. Innehållsdata lagras vanligtvis inte, eller endast under särskilda rättsliga förutsättningar.

Räckvidd och tidsramar har varierat över tid. Under EU:s datalagringsdirektiv (2006/24/EC) föreskrevs att operatörer skulle lagra data mellan sex och tjugofyra månader. Direktivet upphävdes av EU-domstolen i fråga om allmän lagring som oproportionerlig. Efter upphävningen har medlemsländerna omarbetat reglerna till nationell lagstiftning som ofta betonar målbegränsad retention och stärkt rättsligt skydd, istället för bred ordning.

Genomförande sker vanligtvis av telekommunikations- och internetoperatörer och ibland andra tjänsteföretag. Data lagras under en fastställd period och kan lämnas ut till behöriga myndigheter under rättsliga processer, ofta under tillsyn av en myndighet och enligt regler för sekretess, minimering och kontroll.

Debatt och status: Datalagringskrav väcker frågor om integritet och risk för missbruk, samtidigt som de försvaras som viktiga för brottsbekämpning och nationell säkerhet. Den exakta omfattningen och skyddsnivåerna varierar mellan länder och över tid och påverkas av rättsliga beslut och politiska diskussioner.