cellviabilitets

Cellviabilitet är andelen levande celler i en population vid en given tidpunkt och används som en grundläggande indikator på cellhälsa inom områden som cellkultur, toxikologiska tester och läkemedelsforskning. Begreppet beskriver vanligtvis förekomsten av celler som behåller membraneintegret och därmed potential att överleva, växa och fungera, i förhållande till totala celler.

Mätning och tolkning av cellviabilitet kan ske på flera sätt. Vanliga metoder inkluderar tydliga “dye-exclusion”-tester där döda celler tar upp färg (till exempel trypanblått) medan friska celler avvisar färg. Metabola tester såsom MTT, XTT, MTS, WST-1 eller resazurinbaserade assay mäter cellulär metabolism som en indirekt indikator på överlevnad. ATP-baserade luminescensassays (till exempel CellTiter-Glo) uppskattar cellernas energiproduktion. Flödescytometri med propidiumjodid eller 7-AAD kan separat mäta döda celler i en population. Real-time impedansbaserade metoder följer cellers viktiga egenskaper över tid och clonogena överlevnadsanalyser bedömer förmågan att bilda kolonier över längre tid.

Begränsningar finns: vissa tester reflekterar metabolism eller membraneintegritet snarare än direkt överlevnad, och resultaten kan variera mellan celltyper och villkor. Artifakter kan uppstå vid för hög konfluens, vid felaktiga tidspunkter eller vid anti-viabilitetseffekter som orsakas av provlösningar.

Användningen av flera parallella metoder, lämpliga kontroller och noggrann tolkning av data är vanligt när man bedömer cellviabilitet. Resultaten används för att utvärdera cytotoxicitet, effekt av behandlingar och cellrespons under olika experimentella villkor.