böjningsmänster

Böjningsmönster är den systematik som beskriver hur ord ändras för att uttrycka olika grammatiska kategorier. I lingvistik används termen ofta synonymt med paradigmer: för varje ord finns ett uppsättande av former som uppträder i olika grammatiska sammanhang. Mönstren kan vara regelbundna eller oregelbundna och påverkas av ordklass, språkets historia och fonologiska processer.

I svenska språket är böjningsmönstren särskilt tydliga hos substantiv, adjektiv och verb. Substantiv har ofta två grundläggande grupper: en-ord (utgör vanlig kön, en-subsant som bok) och ett-ord (neutralt, ett hus). Formen för obestämd singular saknas i de flesta fall, medan bestämd form i singular vanligtvis bildas med ändelser som -en eller -n (boken) respektive -et eller -t (huset). Pluralbildning varierar och kan innefatta olika ändelser eller så kallad indefinit plural; bestämd plural bildas vanligtvis med ett särskilt suffix som böckerna eller husen.

Adjektiv böjs så att de överensstämmer i numerus och bestämdhet med det ord de beskriver: en stor bil, ett stort hus, den stora bilen, det stora huset, flera stora bilar, de stora bilarna. I svenskan påverkas även ordens definithet i pluralform av pronomen och artikelers närvaro.

Verben böjs för tempus (presens, preteritum) och participformer, medan personmarkering inte vanligtvis uppvisas i finite former. Perfekt och pluskvamperfekt bildas med hjälpverb (har talat, hade talat), medan supineformen ofta används i samverkan med dessa hjälpverb.

Böjningsmönster är centrala i både språklig analys och språkteknik, där de används i lexikon, grammatikverktyg och naturlig språkbehandling för att bestämma ords funktion och rätt form i olika sammanhang.