bildningslitteratur

Bildningslitteratur är litteratur som syftar till att främja allmän bildning hos läsaren – den intellektuella, kulturella och moraliska utvecklingen utanför specifik yrkeskunskap. Den strävar efter att förmedla bred kunskap, kritiskt tänkande och ett kulturellt kapital som bidrar till medborgarskap och ett reflekterande liv.

Historiskt har bildningslitteraturen varit starkt förknippad med upplysningens idévärld och Bildung-andan, särskilt i 1700- och 1800-talets Europa och Norden. Den hade som mål att göra vetenskap, filosofi, historia och kultur tillgängliga för en bred publik och därigenom höja läsande medborgares förståelse och självständighet.

Former och innehåll kan vara essäer, föreläsningar, reseberättelser, biografier, populärvetenskapliga texter, uppslagsverk eller tidskrifter. Den kan också närma sig fiktion i form av bildningsromaner där läsarens egen utveckling står i centrum. Tonen är ofta saklig, upplysande och reflekterande, och språk och struktur utformas för att vara läsvänliga och begripliga för en bredare läsekrets.

Påverkan och fortsatt användning: bildningslitteraturen bidrog till ökade läs- och bildningsnivåer i samhället, etablerade offentliga samtal och kulturellt kapital och påverkade utbildningssträvanden samt nationella identitetsprojekt. I modern kritisk användning beskriver begreppet verk som syftar till allmän bildning snarare än yrkeskunskap eller kommersiell underhållning.

Förhållande till begreppen bildning och upplysning: bildningslitteraturen är kopplad till den tyska idealbildningen av Bildung där kultur, reflektion och personlig utveckling går hand i hand med samhällets demokratiska och kulturella utveckling.