befolkningstätheten

Befolkningstäthet, även kallad population density, är ett demografiskt mått som anger hur många personer som vanligtvis bor inom ett givet område. Det definieras oftast som antalet invånare delat med arean i kvadratkilometer, och uttrycks därmed som invånare per kvadratkilometer. I praktiken används även andra enheter, och måttet kan tillämpas på olika geografiska nivåer, från grannskap till hela länder.

Användningen spänner över urban och regional planering, miljöbedömningar och jämförande demografi. Det hjälper till att beskriva befolkningspress, behov av infrastruktur och hur markanvändningen är belastad. Storstäder och kustregioner har ofta hög befolkningstäthet, medan inland, bergsområden eller glesbygden ofta har låg densitet. Inom ett större område kan densiteten vara mycket ojämn: en tätbebyggd kärna omges av gles befolkning.

Beräkningarna baseras på officiell befolkning och den definierade ytan för området. Val av avgränsning och hur man definierar bebyggd yta påverkar uppmätt densitet, varför flera mått ofta används. Vanliga tillvägagångssätt inkluderar genomsnittlig täthet och jämförelser mellan administrativa enheter och funktionella stadsområden.

Densitet påverkas av geografi, klimat, ekonomiska möjligheter, infrastruktur och historisk utveckling. Den ger inte en fullständig bild av hur människor är fördelade inom området eller deras livsvillkor, eftersom ett område kan ha hög densitet men stor variation i bostadsstandard eller boendetyper.