antiarytmisk

Antiarytmika är läkemedel som används för att behandla och förebygga rytmstörningar i hjärtat, såsom atrieflimmer, atrial flutter och ventrikeltakykardi. De verkar genom att påverka hjärtats elektriska ledningssystem och jonkanaler, vilket kan återställa eller stabilisera sinusrytm, minska onormal automatisering eller kontrollera ventrikeltakt. Behandlingen kräver vanligtvis övervakning med elektrokardiogram (EKG) och noggrann balans av elektrolyter.

Enligt Vaughan Williams klassificeras antiarytmika i fyra huvudgrupper efter huvudsaklig verkningsmekanism: Klass I natriumkanalblockerare (IA, IB och IC), Klass II betablockerare, Klass III kaliumkanalblockerare och Klass IV kalciumkanalblockerare. Exempel inom varje grupp inkluderar: Klass IIA – kinidin (IA), lidokain (IB), flekainid (IC); Klass II – metoprolol, propranolol; Klass III – amiodaron, sotalol, dofetilid; Klass IV – verapamil, diltiazem.

Utöver klassificeringen används även andra läkemedel vid specifika tillstånd, såsom adenosin för akut supraventrikulär takykardi och digoxin i vissa atriakontraktioner, särskilt vid samtidig hjärtsvikt. Valet av antiarytmiska medel grundar sig på rytmproblemet, patientens kardiovaskulära status och riskprofiler.

Risker och övervakning: antiarytmika kan orsaka proarrhythmia eller förlängning av QT-tiden, vilket kan leda torsades de pointes, samt bradykardi eller hypotension. Behandling kräver ofta regelbunden EKG-uppföljning, justering av elektrolyter och hänsyn till läkemedelsinteraktioner och tillstånd som hjärtsvikt eller AV-block.